Flashback
Allt började för ungefär 9 veckor sedan. (Shiet, det låter som en saga, haha). Vi satt på en svenska lektion i skolan, och jobbade. Helt plöstligt blev jag kallsvettig, och knallröd i ansiktet, och det började svartna för ögonen. Jag sa till johanna att jag höll på att svimma, sen gick jag ut. Och då hem för att vila. Inget mer med det. Dagen efter gick jag till skolan, kom in i klassrummet, och satte mej och började jobba. Helt plösligt hände det igen. Jag blev rädd, och fick gå till skolsyster och kolla blodtryck osv. Sedan gick jag hem igen. På kvällen mådde jag jätte dåligt, och hade otroligt problem med mina ögon. Det går inte förklara, men tänk er att det då och då blir 'för skarpt', och man vill bara blunda, ibland truckte det liiiiite i bakhuvudet också. Otroligt irriterande. Jag fick feber, och låg 2 veckor i rad hemma i soffan. Jag bara låg där i mörkret, och hatade ljus. Jag mådde sjukt dåligt. Tillslut for vi till doktorn. Vi kollade synen, inga problem. Vi kollade, och pratade osv. Och då fick jag veta att jag var depprimerad, och stressad inombords. Doktorn sa åt mig att inte stressa, känna press och så vidare. För då kunnde jag bli utrbrännd. Hon sa att jag var väldigt nära att bli det, så att jag skulle ta det försiktigt. I samma veva som detta åkte jag på ett virus + bihålleinfektion + jobbigt av svinspurtan. Jag låg hemma uyttligare några veckor. Då och då försökte jag komma till skolan, men det blev jobbigt för ögonen, och jag blev bara ledsen. Jag kunnde inte åka bil. När jag satt i baksättet fick jag panik ångest och kunnde knappt andas. Inte skoj alls.
Jag mår fortfarande dåligt idag, men inte lika mycket.
Det jag gör nu är att försöka 'komma till baka till mitt liv'. Det låter skitkonstigt, men ni ska veta hur svårt det är! Helt sjukt. Att bara umgås med mina kompisar, är skitsvårt! Jag gruvar mig för allting! Det låter as fult, men det är väldigt svårt för er som inte varit i en sånhär 'svacka' att förstå. Har nån här varit med om det? Då kanske ni förstår, för det är verkligen en kamp! Just som det är nu, så går jag hemma, och på måndag ska jag börja skolan igen. Iallafall försöka 'växa' mig tillbaka. Kan man säga så? Jag har varit på möte med skolan, och jag ska gå från morgon till lunch till en början, och sedan tillslut gå heldagar igen.
Det går inte riktigt förklara, men till alla mina vänner: I LOVE YOU.Och ni ska veta att jag snart är back on track, och ni ska bara veta att jag är så rädd om er alla, och att ni stöttar mig i detta betyder as mkt. FÖRLÅT om jag är så sjukt dålig kompis just nu......men jag är snart den riktiga Lisa igen.
Tack till er som läste, nu vet ni, alla ni som varit i dessa 'svackor' som det kallas: Det blir bättre! Ni måste bara kämpa, även om det bara känns som om man vill krypa ur skinnet, haha! Jag är iallafall stolt att jag skrev om det i min blogg. Men nu vet ni, finns här för er <3''
Jag har hft ganska liknande grejer för mig... vill snacka med dig någon dag <3
Vet hur det är och det är inte kul. :(
Min svacka har varat i snart åtta år. Anledningen var att jag inte sökte hjälp, jag vågade inte så tog mig till skolan, grät på toaletterna etc. Nu var det två år sen jag tog studenten och det känns som att jag missat hela högstadiet och gymnasiet trots att jag varit med. Har missat så många betyg och vänner bara för att må så här.
Så det är väldigt starkt av dig Lisa att kämpa och verkligen se framåt!
Vi tror på dig!
Och det går att må bättre, vilket jag märkte när jag vågade ta emot den hjälp som finns att få.
du är stark !
Har haft nästan sådär, det är verkligen allt från kul och man klarar inte av någonting känns det som. Man tror verkligen aldrig att det ska bli bättre, men kan inte vara annat än glad över att jag klarade det.
Du är stark, go lisa! <3
Jag kan ju inte förstå helt, men ändå lite. Både min mamma och min nära kompis har varit med om liknande. Det är jobbigt, det förstår jag verkligen. Men du ser ändå positivt och är glad, iaf ibland. och det är väldigt svårt närman har det så jobbigt. det är coolt att du står ut.
Jag beundrar dej!
Du är verkligen en toppenmänniska, iaf av det man får se i bloggen. Jag har ju egentligen ingen aning,jag är ju en helt random tjej, men jag tycker verkligen att du verkar fatasticó. Det kommer från hjärtat, jag lovar.
Även om du har och har haft det svårt så ser du ändå positivt, och det är verkligen bra!
Din humor, ditt sätt att skriva, dit utseende. Oh, me like!
Jag följer många bloggar, men din är en av dom som jag kollar in på först, som jag varje gång vill att det ska finnas massa fina inlägg som jag kan läsa.
Det låter som att man fjäskar, fast det gör jag inte. för det är sant.
Tänkte att det kanske kunde va kul att höra för dej?
Aja, hoppas att det kommer gå bra för dej!
Fortsätt kämpa, precis som du gör nu. För precis som du säger, det kommer bli bättre!
Kärlek till dej.
Kram Klara
krya på dig vännen <3
Min syster är deprimerad, hon går till bup. Snart så ska hon läggas in på sjukhus. För att hon är FÖR deprimerad. =(
du är stark, go go go go lisa!!
Du är stark tjejen! <3
