Jag har mått olika bra i olika perioder. Dem första veckorna av min panikångest, stress, depprition var hemsk. Jag låg inne i mörkret och stirrade in i väggen i 3 veckor. Jag åt knappt någonting, och blundade hela tiden. Det var för jobbigt att titta, och jag hade ingen ork att ens le. Ett tag var det lite bättre, och jag kunde faktiskt ha kul ibland. Jag föstog att saker hade en mening, och var pepp på att göra saker. Jag umgicks denna period dock inte med några kompisar. Jag vet faktiskt inte varför.. Jag tror pressen var för stor om alla skulle fråga för mycket, eller att jag skulle få panik attacker och då känna mig så misslyckad som man bara kan känna sig. Sen kom en tid då jag mådde dåligt igen, riktigt dåligt. Den tiden då jag cyklade till mormor och morfar på dagarna, var hemma på kvällarna och var ledsen på nätterna. Orken fanns inte till, och jag orkade inte göra någonting. Då och då fick jag mina panik attacker.. Som då var olika från gång på gång. Ibland kändes det som att jag var yr, svimfärdig. Men oftast var det ''nu är det såhär med ögonen!'' som jag kallade det. Jag kan inte riktigt förklara hur det kändes. Men något i 3D stilen ungefär.. allt var stort, jobbigt, kom mot mig. Nej.. jag vet inte riktigt. Det var iallafall jobbigt.

Jag kan inte riktigt förklara hur allt varit. Det finns inte ord för hur jobbigt en sån här sak kan vara. Jag var iallafall hemma från skolan hela vårterminen, och pluggade då hemma så mycket jag orkade. Under denna tiden då allt detta hände fick jag en såkallad ''fobi'' för skolan. Det var där jag fick panik ångesten första gången, och jag minns allt så klart hur det gick till. Jag minns verkligen ALLTING som om det var igår.. Innan sommarlovet fick jag börja ta samtal om detta. 2 stycken i veckan. Dem första gångerna var jobbiga, jag fick ta hjärtprover, och prata. Riktigt djupt. Jag grät mest av tiden så jag minns inte riktigt hur det var. Dem sista gångerna före sommarlovet var helt okej, jag hade vänjt men lite hur det var, och jag hade suttit gränser på hur djupt ner jag ville prata tror jag.. Pressen var otroligt stor innan sommarlovet, och målet var att gå tillbaka till skolan. Jag kände mig så pressad av alla som inte förstod mig men som ändå försökte med att säga; Lisa du måste gå tillbaka! Du missar så sjukt mycket, det är inte så svårt! Gå bara tillbaka en dag så kommer allt bli bra. Jag tror jag tryckte ner mig väldigt mycket i detta också.. för jag ville så gärna lyckas. Iallafall så pratade jag, mamma, och han jag pratar med på mina samtal då om hur jag skulle göra i flera veckor. Vi babblade om hur man kan andas i fyrkanter om jag fick mina ''attacker'' så denna tiden var mindre och färre, om hur jag ville att det skulle gå till och så vidare. Men jag lyssnade inte så noga, jag hade redan bestämt mig att jag inte var stark nog att klara det. Men en dag bestämde jag mig för att klara det. Och jag gjorde det! Vi hade bestämt såååååå många gånger att jag skulle gå tillbaka en dag, bara vara där en stund, gå hem och sedan skulle jag börja gå dit då och då & samtidigt jobba med att få bort min stress, men jag hade bara brutit ihop när det väll gällde och stängt av mig själv. När jag gjorde det var lyckan enorm. Jag var där 1 timme, och det kändes faktiskt bra. Kan vara för att jag har den bästa klassen i världen som verkligen förstår, och att jag verkligen bestämde mig. Iallafall så var jag hemma några dagar, och tänkte inte gå på skolavslutningen. Men jag gjorde det endå. Jag gjorde det! Lyckan var där också enorm, och det gick bra. Sen vart det sommar lov.. och ja, det har bara gått bra. Jag har varit med kompisar, haft kul, levt livet och bara njutit. Dock känner jag nu att det börjar kännas lite pressat då jag vet att det bara är 2 veckor kvar tills skolan börjar, och jag tänker bara hur jag ska kunna fixa allt detta när jag har så många minnen som jag bryter ihop av.

Just idag mår jag faktiskt jätte bra. Jag har inte panik ångest just nu, men kan däremot inte ''hyperandas'' för fort för då blir jag helt yr i skallen och måste sätta mig ner. Sen så blir det väll lite små attacker ibland menjag har inte haft riktiga stress attacker sedan före sommarlovet. Däremot bryter jag ofta ihop när jag tänker tillbaka på allt jobbigt, men det är väll helt naturligt. Det som är jobbigt nu är att jag bara tänker tillbaka. Och tänker fram. Hur ska jag kunna klara det nu, utan att allt ska komma tillbaka? Snart börjar samtalen igen, som är jobbiga. Och skolan börjar. Hur ska jag kunna gå i den utan att tänka på allt som varit? Usch.. jag orkar inte ens tänka så.  Jag har ingen 2;a plan. Jag ska fixa detta.

Till alla er som inte förstår hur jobbigt panikångest/depprition/stress är. Jag lovar er, jag vet hur det känns. Det är det svåraste jag någonsin varit med om. Och ni som varit med om detta. Jag vet hur det är, och jag vet att ni kommer fixa detta, precis som jag ska. Problem är till för att lösas. Kram på er.